Det bortglömda folkmordet

Garis Garis med familjen samlad Bilder: Peter Svenson

Hans blå ögon är fortfarande skarpa och vitala. Han minns sin barndom och hur mamma, pappa och syskonen mördades 1915, Svärdets år, i ett för många okänt folkmord på de kristna assyrierna.

- Det är i Sverige som jag känner mig hemma. Här vill jag bli begravd, säger han.

Ser välmående ut
Hemma är sedan snart 30 år Bergsjön, i ett område med radhus runt öppna gårdar, hos äldste sonen Behni och svärdottern Hatune, och med barnbarn och barnbarnsbarn i husen runt omkring.

Trots sin höga ålder, otaliga operationer och många dramatiska uppbrott ser Garis ovanligt välmående ut, säkert därför att han på gamla dar blivit kärleksfullt omhändertagen av sina närmaste.

Familjen i Sverige, det vill säga släkten, består av över 100 personer, fem generationer, som nästan alla bor i Göteborg, och som håller ihop.

Avgörande beslut
Sommaren 1975 tog Garis det stora och avgörande beslutet att ge upp livet i sin hemby Bote i Tur Abdin-området i sydöstra Turkiet. Den assyriska befolkningen hade då åter utsatts för hårda trakasserier.

- Själva landet och vårt område var väldigt bra. Jag trivdes med det vi hade. Men vi fick aldrig leva i fred. Det började igen under Cypernkriget 1974. Den här gången blev jag beskjuten. Geväret var riktat mot huvudet, men jag lyckades komma undan med en kula i vänster axel. Jag tillbringade 40 dagar på sjukhus i Diyarbakir utan att läkarna fick ut den. Vi kunde inte leva kvar och tvingades fly.

Två familjer, 13 personer, gav sig av tillsammans. Bussfärden från byn Bote till Istanbul tog 24 timmar. Där mötte de en man som hjälpte till med flygbiljetterna, betalade 60 000 kronor, utan garantier om framtiden.

Några dagar senare gick de ombord på flyget från Istanbul till Göteborg.

Gevärskula bortopererad
Sedan denna augustidag för 27 år sedan då de klev av planet på svensk mark har Garis bara rest tillbaka vid ett enda tillfälle, för att få gevärskulan i axeln bortopererad på ett grekiskt sjukhus.

- Varje gång jag ber så säger jag att Gud ska beskydda Sverige. Här har vi det mycket gott. Dom unga har jobb och försörjer sig. Vi andra har pengar så att vi kan betala för mat, kläder och bostad.

Trots den stora tacksamheten och alla år i Sverige, trots att han bara var barn när massakern på hans familj och hans folk ägde rum, trots att han har det materiellt bra och de sina runt omkring sig, tänker han ofta på sitt tidigare liv.

- Jag kommer ihåg det som hände i min barndom, hela tiden.

Smärtsamma minnen
Nej tiden läker inte alla sår. Den kanske lindrar och gör minnena mindre smärtsamma att leva med. Men de finns ju alltid där och sätter sina spår i barnens och barnbarnens liv för att bli en del av det kollektiva minnet.

När Garis berättar, det är han van att göra, med många detaljer och gestikulerande händer, känns det som inträffade för så länge sedan mycket nära och autentiskt.

Byn Bote där han föddes, på den tiden i det Ottomanska riket, ligger en timme till fots från den närmaste staden Midyat i området Tur Abdin, "Gudstjänarnas berg", i sydöstra Turkiet.

Pappan var en bra krukmakare, mamman skötte hem och barn. Han hade två syskon, en bror och en syster. Det fanns inga moderna bekvämligheter.

Krukorna, som såldes till folket i grannbyarna, användes för att förvara färskvatten i, och de gav familjen en god försörjning.

Byarnas hus låg tätt intill varandra, oftast med både en kyrka och en moské högst upp på en kulle.

Sprang till kyrkan
Kristna och muslimer, de talade assyriska, kurdiska och turkiska och levde sedan en tid tillbaka i fred med varandra, fram till Svärdets år. Det heter Seyfo på assyriska och återkommer ofta när Garis berättar.

Vi går tillbaka till sommaren 1915.

- När soldaterna kom sprang vi till kyrkan. Vi var över 2000 personer från 150 hus. När vi hade flytt till kyrkan sa de att vi inte behövde vara rädda. Men de lurade oss.

Under tiden gick de och samlade fler kurder och soldater från de andra byarna och omringade oss. Under 13 dagar attackerades alla kristna. Vi blev plundrade, de tog all vår boskap och allt vi ägde och mördade oss - med svärd och dolkar och gevär.

- Jag var så rädd att dom skulle döda mig också. När vi upptäcktes och kom upp från vårt gömställe i en gång under kyrkan, såg jag att dom redan mördat mamma.

Flydde från byn
- Från vår stora familj, släkt, var det jag och en farbror till mig som överlevde. En kurdisk man räddade mig. Han sa att han skulle ta hand om oss, vi var tre pojkar, och göra oss till muslimer. För dom frågade alltid: Vill ni bli muslimer? Dom som sade ja klarade sig. Men det var inte alla som ville bli det.

När vi började gå mot hans by rymde jag och en annan pojke. Vi såg att han inte hade något vapen, inget svärd eller gevär. Men den tredje pojken vågade inte.

Unga assyriska pojkar tillfångatogs och användes som boskapsskötare medan unga flickor kidnappades för att giftas bort. 35 flickor från Bote rövades bort, en av dem Garis syster, en annan den flicka han skulle komma att gifta sig med tio år senare.

Garis flydde. Han tog sig till byn Inwardo, den enda by som lyckades att stå emot. Än i dag kan man se skotthålen från eldstriderna, som pågick i över två månader.

I sex år bodde han bland assyriska familjer i den här byn. När så ett dekret utfärdades om att attackerna mot de kristna skulle upphöra kunde han återvända hem med hjälp av sin farbror.

Atatürk - tio lugna år
- Efter folkmordet hade vi det bättre när Mustafa Kemal Pacha (Atatürk) bildade Turkiet. Han såg till att ingen rörde oss och vi kunde leva i fred, i över tio år.

21 år gammal, ungefär, gifte sig Garis med den unga Sejde. De fick fem söner och två döttrar. När deras yngste son Isa bara var knappt ett år avled hustrun.

- Han grät och grät och vi visste inte vad vi skulle göra. Jag tänkte och tänkte och kom på att vi hade en get, som gav mjölk. Vi bestämde att prova och lät Isa amma geten. Efter det blev han väldigt lugn och sov hela natten.

Isa är den ende som har valt att bo kvar i Tur Abdin, där han idag är föreståndare för klostret Mor Gabriel. Garis är visserligen stolt över sin framgångsrike son, men har ändå lite förståelse för att barn och barnbarn reser ner till området.

Aldrig mer tillbaka
När de i den unga svenskfödda generationen talar om att flytta tillbaka slår Garis ifrån sig; de vet inte hur bra de har det, de har ju aldrig upplevt förtryck och förföljelse, och för egen del vill han aldrig mer tillbaka.

- Det är i Sverige som jag känner mig hemma. Hela jorden är ändå Guds jord så det spelar ingen roll var jag blir begravd.