Gratissupen

Framför målningen av den gamla, numera rivna, Konglig 1:a Göta
Artilleriregementes kasern i Göteborg, där Halta Lotta sägs ha varit
marketentska, höjer styckjunkare Per Björklund glaset med den
ombesjungna supen. Han är iförd en så kallad ”Attila”, modell 1872. Foto:
Peter Svenson

Sedan länge hade det varit kutym att matgäster fick den första nubben gratis, vid intagande av sin biffstek med lök, eller vad det nu kunde vara som serverades. Nu blev det i stället så, att en sup renat brännvin kostade 10 öre – andra sorter 15 öre glaset.

Förmodligen var det då som texten i den välkända beväringsvisan ”Halta Lottas Krog”, ändrades till ”Tio öre kostar supen”, alternativt ”Femton öre kostar supen”. Denna populära marschvisa, som genom århundraden sjungits av svenska knektar och beväringar, har i tidiga uppteckningar, angivit att supen hos Halta Lotta kostade sex eller åtta öre.

Varmed skola vi betala?
Men att det var på Halta Lottas Krog i Göteborg, som suparna skulle intagas, det var alla överens om. Och att de skulle betalas med kyssar! Det smakade förstås till och med bättre, än den gratissup, som från februari månad i nådens år 1903, hade svalts för sista gången…

Men fanns det då verkligen en krögerska i Göteborg, som kallades Halta Lotta och som nöjde sig med att kyssa beväringar, som ersättning för suparna? Helt klart är väl inte detta, men allt talar för att hon verkligen har funnits och svarat för knektarnas förplägnad – däremot var det nog mer ett önsketänkande från de marscherande bassarnas sida, att betalningen skulle utgöras av kyssar.

Melodin kommer ursprungligen från en amerikansk söndagsskolesång, komponerad i slutet av 1850-talet. Under det nordamerikanska inbördeskriget (1861–1865) fick melodin en berömd profan text, då nordstatssoldaterna sjöng om ”John Brown’s Body”.

I Sverige utgavs den religiösa visan av bröderna Palmquist 1862 som en väckelsesång, med refrängen ”Ära, ära, halleluja” – soldat- och marschvarianten kom förmodligen något senare och blev alltså ”Halta Lottas Krog”.

Lottas adress: Vallgatan 2
Var låg då denna omsjungna krog? Där om finns olika uppgifter, men det mesta talar för att adressen var Vallgatan 2, vid Kaserntorget. Mitt emot den krog som först hette Hästskon, senare blev Gyllene Hästskon och en tid på 50- och 60-talen ”förspanskades” till Don Pedro – sedan åter Hästskon och numera Dojan…

Lika långlivad blev alltså inte Halta Lottas Krog, även om det kan antagas att den fungerade som något slags annex till marketenteriet vid Göta Artilleriregementes kasern, som stod klar vid Kaserntorget 1798. Efter en brand förstördes den 1804, men återuppbyggdes och var i bruk fram till 1895, då regementet flyttades till Kviberg.

I dess nuvarande matsal finns för övrigt en pampig målning, som visar hur den gamla kasernen inne i centrala Göteborg såg ut, innan den revs 1908, för att lämna plats åt Telegrafverkets byggnad.

Lotta och Lena
Lotta själv skall ha varit en övermarketentska vid namn Anna Krisina, höggradigt halt genom en höftskada i unga år. En duktig krogvärdinna, men också mycket glad och populär bland knektarna, som hon ofta underhöll med muntra visor.

Kanske skulle det där med kyssarna kunna komma in där – men det berättas också att dessa var ämnade för en ung flicka, kallad ”Vackra Lena”, som arbetade på markan och krogen, och som var föremål för bassarnas ömma känslor.

Känslor som dock inte besvarades, då Lena var förlovad med en ung steward vid namn Lars, som seglade på en ostindiefarare och sällan kunde träffa sin trolovade. Det sägs att han i ett brev sände två små sticklingar till Lena, som planterade dem utanför sitt fönster.

Kärlekspoppeln
Så länge plantorna växte och frodades skulle allt vara bra med honom, skrev Lars. Lena planterade de två sticklingarna utanför marketenteriet och de växte upp till två vackra svartpopplar. Tre gånger kom Lars hem till Lena och det unga paret satt under träden, innan han åter seglade bort.

En dag vissnade den ena poppeln. Kort därefter nåddes Lena av budet att hennes älskade Lars hade dött i en tropisk sjukdom och begravts till sjöss på Indiska Oceanen… Lena fortsatte att vårda det kvarvarande trädet resten av sitt liv, som hon levde ogift, fram till 80 års ålder.

Trädet, berömt som ”Kärlekspoppeln”, blev ungefär dubbelt så gammalt. Det planterades troligen 1838 och stod kvar till slutet av 1990-talet, då de sista resterna röjdes undan, för att ge plats åt en transformatorstation. I sin fulla kraft en ståtlig svartpoppel, som det krävdes fem, sex man för att omfamna.